Tidmätningen och dess historia

Idag kan vi tycka att tiden är någonting självklart. Vi tar för givet att det går att lita på att våra klockor är synkade mot andras, samt att de håller precision. Vi mäter tiden för att strukturera våra liv, för att jämföra idrottsprestationer och mycket annat.

Men förr i tiden var det inte en självklarhet att kunna mäta tid. Det krävdes en hel rad av uppfinningar, under århundraden, innan vi utvecklat de metoder för tidsmätning som vi har idag. Här kan du läsa om tidmätningens fascinerande historia.

Tidmätningen är en av människans äldsta uppfinningar. Dess historia sträcker sig tillbaka redan innan Kristi födelse då solur och timglas användes. Idén om tidmätning utvecklades när ett ur som drevs med hjälp av ett kugghjul uppfanns i England cirka år 2080.

När de första mekaniska uren tillverkades är inte känt. De äldsta bevarade uren är dock från 1300-talet. Det var så kallade lodur därför att de drevs av ett lod som hängde i ett snöre.

Nästa stora vändning i tidmätningens historia kom på 1370-talet. Den franska kungen Karl V insåg fördelen med att befolkningen utgick från samma tid och bestämde därför att alla ur i Paris skulle synkroniseras mot det ur som fanns i det kungliga slottet. På skeppen användes vid den här tiden timglas och än idag räknas skeppstider i ”glas” d.v.s. 30 minuter.

År 1427 konstruerades det första uret med fjäder av Heinrich Arnold. I Nurnberg utvecklades sedan den första bärbara klockan med en visare och rund form. Uren kom därför att kallas Nürnbergägg. Uppfinnaren hette Peter Henlein och året var 1504. Sex år senare började man tillverka fickuret med utgångspunkt från hans uppfinning.

Den gregorianska kalendern med ett solår om 365 dagar ligger än i dag till grund för tideräkningen i de flesta länder runt om i världen. Den uppfanns redan år 1582 av påven Gregorius XIII men det dröjde ända till år 1753 innan Sverige övergick till denna tideräkning. Åren i kalendern räknas efter Kristi födelse, där det första året är år 1.

Det första stoppuret kom år 1821 då Rieussec fick patent på den första kronografen (”stoppuret”). En kronograf är ett ur för tidtagning med stoppursfunktion, men även ett ur för att registrera händelser över tiden.

År 1879 markerar ett viktigt år för tidmätningens historia i Sverige. Då infördes nämligen Nationell standardtid (normaltid). Det innebar att alla orter i landet fick samma tid.

Greenwich-observatoriet utanför London fick status som nollmedian för tiden år 1884. Det innebar att Greenwich Meen Time (GMT) infördes som grund för världens tidszoner.

De som är lite äldre kommer säkert ihåg Fröken Ur. Det var en talmaskin för tidgivning i Sverige. Fröken Ur angav exakt tid i radio flera gånger per dag över hela landet från och med 1934. Radiosändningarna byttes så småningom ut mot ett speciellt telefonnummer till Fröken Ur. Dit kunde man ringa för att höra talmaskinen ange exakt tid.

Vår resa sedan tidmätningens början, innan Kristi födelse har varit lång. Idag har vi kommit så långt att tiden är ett självklart inslag i vår vardag. Vi alla använder tidmätning oavbrutet i vårt dagliga liv och följer tiden exempelvis via våra armbandsur, mobildisplayer eller datorer och vi tar för givet att den är korrekt och synkroniserad med anda. Frågan är nu vad som händer inom tidmätningen i framtiden. Vilka innovationer inom området kan komma de närmsta decennierna? En sak är säker, nya innovationer kommer att påverka oss alla då tidmätningen är central i vår civilisation.